Min endometrioshistoria

Min endometriosresa har inte varit så lång eller
rättare sagt, jag fick hjälp efter lite mer än ett år
efter att jag börjat söka vård vilket är väldigt kort tid, statistiskt sett.
Nu har jag haft själva diagnosen sedan oktober 2007. Men smärtorna började
mycket tidigare.
Jag fick min andra dotter september 2003 och tre månader efter det började
problemen för jag ”kände på mig" att jag blev
gravid. Så jag åkte till apoteket och köpte dagen-efter-piller. Efter
tre veckor fick jag väldigt ont i nedre delen
av magen och jag åkte in akut. Då visade det sig att
jag hade blivit gravid men embryot hade satt sig fel,
alltså ett utomkvedshavandeskap. Jag fick, efter en
vecka, missfall så jag slapp operation men jag blödde
mycket. Därefter sattes det in en kopparspiral.
En endometrioskvinnas största fiende men det visste jag
ju inte då.
Jag blödde och blödde och blödde. Jag började få
någon mer konstig smärta vid varje mens, en brännande
smärta ner i benen, och jag fick svårt att ta mig ur
sängen. Det kändes som jag fick influensa vid varje
mensperiod. Jag insåg att detta inte var normalt. Jag
trodde det berodde på spiralen så den tog jag ut men
problemen fortsatte och då började jag söka vård.
Detta var någon gång i mitten på 2006.

Jag fick en tid till kvinnokliniken. Det besöket var
hemskt och jag kommer aldrig glömma det i hela
mitt liv. Det var en ung gynekolog som undersökte mig
och då han nuddade vid livmodertappen vred jag mig
av smärta. Han kallade då in en äldre kvinnlig kollega
Hon var så fruktansvärt hårdhänt att jag tappade andan och
började gråta. Sedan fräste hon ”Det är klamydia” och
stormade ut. Jag fick en chock. Hur skulle jag kunnat
få det?? Och då började jag gråta ännu mer och
hulkade fram att, men jag är ju gift. Min man kommer ju
tro att jag har varit otrogen. Jag hulkade också fram frågan
om man kan få det från offentliga toaletter? Jag hade ju inte
varit otrogen liksom.. Den unge läkaren var
jättesnäll och lugnade ner mig och efter någon vecka
ringde han och sa det inte var klamydia. Det visste jag
ju redan och jag vet inte varför jag blev så upprörd egentligen.
Men i den utsatta situationen och hennes elaka sätt och
behandling chockade väl mig så.
Efter det tog det ett tag innan jag vågade söka
hjälp igen. När jag väl gjorde det träffade jag min
nuvarande gynekolog. Hon sa att hon misstänkte endometrios
men ville avvakta med en titthålsoperation
(laparoskopi). Först provade vi olika p-piller men jag
mådde så psykiskt dåligt av dem så jag fick sluta. Tillslut, efter
att ha sökt akut ytterligare en gång, en fredag, träffade jag en
fantastisk gynekolog som sade ”Nu ska vi kolla upp det här.
På måndag blir det titthål”.
Titthålsoperationen visade mycket riktigt att jag
hade endometrios på alla möjliga ställen i nedre
delen av buken. Äntligen fick jag svaret på vad det var
som gjorde ont.
Rådet jag fick efteråt var att antingen börja med
GnRH-analoger (ett kemiskt klimakterium) eller bli gravid. Jag och
min man ville ju verkligen ha fler barn och hade inte skydddat oss på
ett bra tag så det var alternativet jag ville
prova. Och att bli frisk** ( en seglivad myt som inte stämmer) av en graviditet
istället för att ta massa mediciner. Ja, vem väljer inte det alternativet
liksom?!
Den 6 februari började jag med ägglossningstestoch den 7:e visade
det på ägglossning. Två veckor senare gjorde jag graviditetstest
och det var positivt. I oktober 2008 föddes en liten dotter till.
Tiden gick och jag kände ingen endometriossmärta. Det var härligt och jag trodde att nu,
nu är jag frisk.
I augusti 2009 kom inte mensen,jag var gravid igen
och jag mådde bra under hela denna graviditet med.
Sista mars 2010 kom ytterligare en flicka till världen. När hon
var ett par månader kände jag att, nej, nu vill jag inte
ha mer barn så jag sökte till gyn. Jag började med P-spruta och helvetet började igen.
I augusti fick jag första sprutan vilket kändes bra och skönt att slippa
risken att bli gravid igen. Den 11 oktober 2010 fick jag
mens, blödde konstant till december och fick rådet att
sätta in en p-stav istället. Men det hjälpte inte utan jag
fortsatte att blöda ända till den 15 februari 2011
-
Alltså 128 dagar i sträck!! Etthundratjugoåtta. Det var hemskt!
-
Och fy vad det började göra ont igen. Det brände något otroligt i magen
och ner i benen, livmodertappen var så öm så jag
trodde jag skulle dö om man rörde där och något samliv med maken var det inte tal om.

Den 17 februari fick jag feber och någon konstig flytning. In till gyn igen. Jag
hade fått en kraftig infektion. Det var normalt efter att ha blött så länge fick jag höra och
jag fick två sorters antibiotika.

I 23 dagar var jag blödningsfri, sedan började det
om. Jag låg mesta delen av tiden och kände mig
som världens sämsta mamma. Jag orkade inte göra
någonting, för jag blödde och blödde. Totalt varade det i
48 dagar denna omgång. Hade tät kontakt med gyn
under tiden och 1 april fick jag komma dit. Då bestämde vi att nu,
nu får det vara nog. Jag hade så ont överallt i magen och livmodertappen
var fortfarande så sjukt öm. Gynekologen föreslog hysterektomi. Jag fick
gå hem och fundera.

Ville jag verkligen inte ha mer barn?
-Nej.

Ville jag bli blödningsfri?
-Ja.

Ville jag bli frisk?
-JAA!!

Så den 5 maj 2011 var det dags. Operationen gick
bra men inte efteråt, jag fick tyvärr en infektion
och fick ligga kvar i fem dagar med antibiotika intravenöst, men
sedan fick jag åka hem.
Jag fick bara en liten
blödning och efter att tidigare ha blött i 176 dagar totalt
var jag helt överlycklig.
Jag fick också ett brev från gyn. De hade hittat ny
endometrios på livmodern och i bukhålan. Livmodertappen var också
kroniskt inflammerad. Inte konstigt att jag hade haft ont.

Två veckor tog det innan jag mådde bra och fick
tillbaka min energi. Det var de bästa månaderna i
mitt liv!! Jag lovade ungarna att nu har ni fått tillbaka er
riktiga mamma. Nu ska jag aldrig ligga sådär mer. Tyvärr bröts det löftet.
Åtta månader senare började det komma smygande, den brännande smärtan och nu högg det
också. Nä, jag vägrade inse och intalade mig att det
var hjärnspöken
-
Men det fortsatte.
I början av maj 2012 fick jag mer smärta. När jag
vaknade en morgon kunde jag inte gå. Jag lyckades
på något vis samla ihop mig och köra barnen till skolan. Hela tiden dubbelvikt.
Jag ringde gyn. Jag blev först dåligt bemött. Hon ville inte ge mig en tid. Då blev
jag så arg. Jag nästan skrek till henne: Jag har opererat bort livmodern, jag har
endometrios. Nu är det något fel i min mage!!
Jag fick en tid senare på dagen. När de undersökte
mig hade jag en 4 cm stor cysta och jag blev inlagd
och fick morfin.

De ville inte göra en titthålsoperation för att se om
jag fått ny endometrios och efter fyra dagar minskade smärtan och
jag fick åka hem. Jag fortsatte att gå
obehandlad och i juli fick jag sådär sjukt ont igen.
Denna gång ringde maken en ambulans för jag kunde
knappt röra mig. Återigen hade jag en 4 cm stor cysta.
De ville inget göra nu heller och verkade sura för att jag
hade kommit med ambulans. Dagen efter fick jag åka
hem med provera, (ett hormonpreparat) Efter ett tag med proveran blev jag
helt konstig och otäcka, mörka tankar började ta över min hjärna.
Jag fick riktiga självmordstankar. När det var som värst kom jag på
mig själv med att planera vilket träd jag kunde köra in i
så jag dog en säker död.

Jag kontaktade tillslut gyn när jag hade gråtit en hel
dag för jag kände själv att detta är inte jag. Hon
rådde mig att avsluta proverabehandlingen på en gång
och jag gick obehandlad igen.

I augusti fick jag göra en magnetröntgen (MR). Hade
ont den dagen så det gjorde mig lugn, nu ser dem
att det är något fel därinne. Men nej. Fick brev om att
det inte fanns någon ny endometrios och allt såg normalt ut.
Usch, vad ledsen jag blev. Hela jag kände att något var fel i magen.
Jag började prata runt om mina
problem och blev rekommenderad en privat gyn.
Jag ringde dit och fick en tid.
Väl där var han väldigt fientligt inställd till kvinnokliniken,
och det var ju jag med, så jag hoppades att han kunde hjälpa mig.
Han undersökte mig och jag förklarade smärtan,
men han sa: "Nej, det är inte endometriossmärtor". Han sa vänligt
men bestämt ”Du har ingen ny endometrios, men du har en nerv i kläm efter operationen.
Det är därför det gör ont på vänster sida ner i benet"
Jag fick en spruta i magen mot det. Jag har ingen aning om vad sprutan innehöll och jag
hann liksom inte fatta vad som hände innan jag stod ute på
gatan igen. Jag ringde maken och var helt uppgiven.
När jag väl kommit hem och tänkt efter insåg jag,
nej, en nerv börjar inte göra ont efter åtta månader.
Detta är endometrios eller något annat. Jag får inte ge mig. I mitten
på december fick jag så sjukt ont igen. Jag ringde gyn
och ville komma dit. Jag fick en tid veckan efter. När
det hade gått två dagar avtog smärtan och jag ringde
kvinnokliniken och avbokade tiden. Jag bokade istället
en tid till min vanliga gynekolog.

Torsdagen den 17 januari var det dags. Väl där
frågade jag om det visade något på MRröntgen
för jag hade ont den dagen. "Nja" sa hon. "Du hade en
cysta" Jaha, det förklarar ju en del av smärtan! Hon undersökte mig
och allt såg fint ut. Jag kände ingen smärta alls och
hon sa ”nu är det ju inte säkert att du får ont igen”. Jag
bara skrattade. Jo, det kommer jag visst få!
Mycket riktigt hände det. Redan på lördagen fick
jag ont, i nedre delen av magen och upp på
vänster sida upp mot revbenen. På söndagen var det
värre och på måndagen stod jag inte ut längre utan
ringde gyn. Jag fick en tid efter att sköterskan i receptionen pratat
med min gynekolog som lyckligtvis var där
just denna dag. Klockan 16 var det dags. Nu råkade
jag bli två minuter sen så min gyn hade redan hunnit
iväg och jag fick gå ner till akuten och vänta där. Jag
hade så sjukt ont och väntan var olidlig. Men till slut
fick jag träffa samma läkare som opererat bort min livmoder.
Hon var som en ängel, snäll, mild och förstående. Jag blev återigen
inlagd och väl på rummet fick jag morfin i benet.
Jag fick fasta för de ville göra en titthålsoperation dagen efter.
Åhh, äntligen tänkte jag då.
Efter all morfin lyckades jag ta mig ut och röka. Jag
var fortfarande fastande. När sedan en ny doktor
kom in hade dem bestämt att det inte skulle bli någon
operation för jag såg piggare ut. Och jag hade ju orkat gå ut och röka.
Men jag skulle i alla fall få stanna kvar för observation. Luften gick ur mig
och jag sa bara, Jaha..
Hela tisdagen gick och hela tiden fick jag morfin,
fast nu tablettform. På onsdagen kom läkaren
och sa att jag skulle ner och göra någon tarmkoll på
torsdagen. Usch, jag blev jättenervös och blev lovad att
få något lugnande innan. Jag fick klyx för att kunna
tömma tarmen och råkade skada mig inuti så det blev
massa blod i toaletten. Det gjorde mig ännu mer nervös.
Rätt som det är var det dags. Jag tog den lugnande tabletten och
sköterskan körde ner mig i rullstol.
Fick vänta en evig tid innan doktorn kom. Den lugnande
tabletten kändes ingenting. Jag fick lägga mig på britsen och
de började köra in en slang. Fy, vad hemskt det var. 45 cm gick det
sedan trodde jag att min sista
stund var kommen så ont gjorde det. Allt såg i alla fall
fint ut, tack o lov.
Väl tillbaka på rummet kom doktorn. Och hon sa att
jag skulle få åka hem. Jag bara gapade först sedan brast jag ut i
gråt och frågade henne varför de inte
vill operera mig. Hon tyckte det var onödigt. Då bara
kände jag att, står jag inte på mig nu så är jag snart
tillbaka på vårdavdelningen igen. Så jag grät och sa att
jag är trött på detta ekorrhjul, att jag är trött på att ligga
därinne och jag är trött på smärta. Det är något fel i min mage! Du måste
kolla vad det är!!!
Då ändrade hon sig och sa att hon skulle kolla om
det fanns någon operationstid dagen efter men
hon kunde inget lova. Jag ringde min man direkt efter
hon hade gått för jag kunde inte sluta gråta. Efter en
stund kom sköterskan tillbaka och säger att det fanns
en tid på fredagen. Jaaa, Jaaa, Jaaa!! tänkte jag då!! På fredagen
klockan 10.30 rullades jag ner till operation. Jag pratade med läkaren
innan, jag sade till henne att kolla noga på vänster sida och
sedan blev jag sövd.
När jag vaknade mådde jag inte illa något alls, tack o lov. Men var
otroligt trött. Somnade och vaknade om vartannat. Så höll jag
på en bra stund. Rätt som det var kände jag mig otroligt vaken.
På kvällen när jag återigen var på mitt rum kom en annan doktor. Och hon
talade om att de hittat ny endometrios plus
att tarmen hade vuxit fast i bukhinnan på vänster sida.
Jag hade alltså rätt. Det var verkligen
något fel därinne. På lördagen kom doktorn som ville
skicka hem mig. Hon berättade att dem hittat flera nya
endometrioshärdar och att tarmen hade vuxit fast i ett
gammalt ärr inne i buken. Så det var när tarmen försökte röra sig jag kände
smärta vid revbenen.
Det var en härlig känsla att få
säga: Där ser du!! Det var något fel i magen, som jag
sa. "Ja, du hade rätt", sa hon då. Underbart!! Att få överbevisa högutbildade
läkare ger en, en grym kick. Haha..
Innan jag fick åka hem röntgades mina
njurar och min urinblåsa men där var allt som det skulle
tack o lov och senare på lördagen kom familjen och
hämtade mig. Det var underbart att få komma hem efter
att ha varit borta i fem dagar.
Så trots att jag först fick rådet att bli gravid för att
bli frisk blev jag inte det. Så den myten måste vi slå hål på!
Och trots att jag gjort en hysterektomi har jag nu bevisat för min gynekolog att
det inte är en garanti för att bli frisk.
Just nu mår jag bra och jag hoppas det fortsätter så
för jag vill verkligen fortsätta vara den glada, pigga
mamman jag är idag. Jag kan bara hålla tummarna!

Mitt bästa recept

Vad roligt det är att gå igenom statistiken. Tänk att det är över 17 000 visningar på mitt populäraste recept. Min kantarellpaj. Nedan är länken till receptet igen. Och jag måste ju göra den igen snart. Det var alldeles för länge sedan.

Kantarellpaj

Tårtor med hjärtan

Det är roligt att dekorera tårtor. Jag har försökt att få till det med sugarpaste men har inte blivit kompis med det än riktigt. Tack och lov hade jag en plan B när Ida fyllde 10 år 26 september. Hennes tårta såg ut såhär:

Och den 28 oktober var det Elins tur att fylla år. Hon blev 5 år. Och hennes tårta blev såhär:

Jag måste öva mer med sugarpaste så jag lär mig. Har en riktig drömtårta i huvudet. Vi får se om den blir på riktigt någon gång.

Leggings

Jag satt och massproducerade leggings till mina flickor för ca ett år sedan. Och jag lovade mig själv att aldrig sy leggings mer. Men nu köpte jag lite nya tyger och jag kunde bara inte låta bli. Nu var det iaf roligt att sy leggings igen. Men svarta leggings, det tänker jag inte sy mer.

Kakfat

Jag var på loppis och hittade dessa fina fat. Jag hittade också skålar. Så jag limmade ihop skålen och foten och fick två helt unika kakfat. De kommer bli perfekt till jul att ha godis eller frukt på.

Müslikakor

Jag hittade ett enkelt recept i tidningen Buffé från Ica. Och enkla recept är ju verkligen min favorit så det testades. De var jättegoda men nästa gång adderar jag lite vaniljsocker.

100 g smör eller margarin

2 dl müsli (jag hade ica crunchy jordgubb)

1 1/2 dl mjöl

1/2 dl socker

2 msk sirap

1 tsk bakpulver

Gör så här: 

Smält smöret/margarinet. Blanda ner övriga ingredienser. Blanda och forma smeten till bollar. Lägg på bakplåtspappers klädd plåt. Platta till och grädda i mitten av ugnen 8-10 minuter. 

Kladdkakans dag

Idag är det kladdkakans dag. Det måste ju firas!

Kladdkaka:

100 gram smör

2 ½ dl strösocker

2 ägg

1 ½ dl vetemjöl

3 ½ msk kakao

1 ½ tsk äkta vaniljsocker

Gör så här:

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa formen. Smält smöret i en kastrull. Dra av från plattan. Rör ner socker och ägg och blanda väl. Rör ner resten av ingredienserna och rör om ordentligt. Häll smeten i formen. Gör sedan knäcken.

Jordnötsknäck:

100 g smör eller margarin
1 dl socker
1 dl mjöl
1/2 tsk bakpulver
1 1/2 dl hackade jordnötter
1/2 dl grädde
1/2 dl sirap

Gör så här:

Smält margarinet. Blanda ner resten av ingredienserna och blanda väl.
Bred ut knäcken över kladdkakesmeten.

Grädda i mitten av ugnen 30-35 min.

Nysydda kläder

Barnen har visserligen fullt av sommarkläder men nya går också alltid åt. Och det blev en ny tunika till mig också =)

Ny t-shirt

Köpte nytt tyg för otroliga 15 kr metern för ett par dagar sedan. Idag har jag provsytt det. Det fick bli en t-shirt till dottern. Får se om hon gillar den. Gör hon det blir det sommarklänningar av tyget också. Och till mig med. För jag köpte 6 meter, haha..

Sommar

Äntligen är det sommar. Här är lite bilder. Och en bild säger mer än tusen ord så dessa säger allt: Nu är det verkligen sommar. Härlig och efterlängtad ♥

En godissmak..

Idag lägger jag en bitter karamell i godispåsen. Men hela mitt inre är ledset. Jag blir visst aldrig frisk. Först fick jag ögonlocksinflammation. Doktorn gav mig penicillin. Tre dagar efter den kuren, i lördags, fick jag ont i halsen och kände mig skum i kroppen. Igår gick jag till doktorn igen. Då visar det sig att jag fått halsfluss. Så nu ska jag äta en ny penicillinkur i tio dagar.
Mitt i detta slutar jag röka. Dag 7 som rökfri idag. Men jag vill ha fullt upp med det. Inte ligga sjuk också. Jag gillar verkligen inte bittra karameller så jag hoppas på att jag blir frisk snart så jag får lägga i goda karameller här i påsen igen. Nu ska jag vila. Kram på er alla!

Likadan bild fast olikt..

I vintras tog jag en fin bild på vårt hus.


Nu har det blivit sommar och jag tog en nästan likadan bild. Roligt att se likheterna och olikheterna

Ett nytt linne

Jag ritade ett mönster på en klänning. Men fy vad besviken jag blev när jag provade. Den såg ut som ett nattlinne. Det fick bli till att tänka om. Jag gjorde den kortare. Sedan sydde jag på rosa kantband längst ner. Det blev sån skillnad. Jag blev verkligen nöjd. =)

Smördegsefterrätt med vit choklad

Dessa godingar åt vi till efterrätt idag. Ta bara färdig tinad smördeg. Lägg 2 rutor marabou vit choklad på ena sidan. Rulla ihop och nyp ihop sidorna. Pensla med ägg och strö över lite pärlsocker. Grädda i nedre delen av ugnen 20-25 minuter. Låt svalna innan servering. 

Det senaste..

Mina syprojekt fortsätter. Detta är vad jag sytt det senaste. Kjolen och den svartvita tunikan är egenritat mönster. Byxorna till barnen är gjorde efter mönster från tidningen Ottobre.

När man kommer till insikt!

Klockan är 9.05 och termometern visar på 17,5 grader ute. Hur härligt är inte det då. Tvättmaskinen går för fullt. Idag ska värmen utnyttjas och tvätten ska dofta härligt av att ha torkat ute. Livet går sin gilla gång. Det börjar kännas att det snart är dags för sommarlov. Igår fick näst äldsta dottern hem sin läxbok i veckans ord. Inga mer veckans ord den här terminen. Och vårfesterna avlöser varann. Liksom skolresor och annat skoj. Den sista tiden har jag känt mig väldigt krasslig. Så det fick bli ett besök hos doktorn. Diverse prover togs och igår ringde han. Jag var helt inställd på att jag fått något dödligt, (hmm.. jag har nog blivit lite hypokondrisk av alla sjukhusbesök och operationer pga endometrioset)men alla prover var kanon. Lycka. Så han trodde mina bekymmer beror på stress och sömnbrist. Jag får nog släppa lite på mina krav och inse att jag inte kan ha det så som jag vill hela tiden. Och att jag inte ska bryta ihop om det inte blir som jag tänkt. Man lever faktiskt bara en gång. Och det gäller att ta tillvara på det livet. Att uppskatta det som gör en glad och lycklig istället för att lägga energi på att bli arg, ledsen, stressad osv på saker som inte betyder ett skit när man väl ligger där i jorden. För det är ju inte så man vill att folk ska minnas en. Som den sönderstressade människan. Nej, jag ska njuta mer och ta mig mer tid med det som är kul. Det är inte så farligt om man får stå och gunga barnen en kvart längre än vad man tänkt. Det gör inget om det är lite tvätt i tvättkorgen. Den fylls ju ständigt på. Liksom disken. Att diska eller tvätta en halvtom maskin är ju faktiskt onödigt. Och på tal om halvtomt. Istället för att se allt som halvtomt ska jag börja se saker som halvfulla. Och helfullt av kärlek, ja, det får jag av mina barn varje dag. Och det, det är den sanna lyckan varje dag <3 Ta hand om er och uppskatta att man får leva livet även om det inte blir som man tänkt sig ibland!

Livet med katt

De är egensinnade, de fjäskar när de vill nåt och ignorerar fullständigt när de inte vill. Underbara djur. Katterna berikar vårt hem varje. Jag älskar dom. Här kommer en bildkavalkad på mina bebisar:

Från tyghög till..

.. fina tröjor =) När man lägger upp ett par tyger på bordet och sedan ser det färdiga resultatet blir man nöjd. Så här är dom senaste tröjorna som blev klara till Tilda för ett par veckor sedan. När jag fick reda på att hon hade fått en dagisplats gick jag igenom hennes garderob. Och jag insåg att det var en katastrof. Stackars lilla gumman. Hon kunde ju inte gå med utslitna, håliga eller fläckliga kläder så det var bara att sätta igång. Just nu har jag en halvfärdig tröja till Tilda som jag ska sy färdigt. Kanske lite nu. Men magen min krånglar så jag har ju aldrig orken. Men nu har jag tagit två ipren på en gång så det smärtar inte så mycket i magen. Undrar om man någonsin blir helt bra igen. Just nu känns det inte så. Men, men.. Jag har ju mina underbara ungar så det är bara att bita ihop. Jag vill inte vara den mamman som inte ens orkar ta sig ur sängen. Så mina nya bästa vänner får väl bli ipren, haha..

Mina goskatter

Leo är en verklig stalker. Han är med överallt. Är så lycklig att vi behöll honom. Han är bara 8 månader men väger redan 5 kg. Sedan har vi ju Misse och Cissi med.. Dom är precis lika mysiga. Så jag är glad att jag har dom också. Som någon en gång skrev: Ett hus utan katt, är som en säng utan huvudkudde.

En tårta som jag glömt..

Katastrof.. Jag har ju glömt att visa upp dotterns tårta som vi hade på hennes födelsedag i oktober =O Åhh vad god den var med hallongrädde och vaniljcreme mellan lagren. Den fick högsta betyg av alla. Och jag bara älskar att dekorera tårtorna så här. Snart fyller yngsta dottern 3 år. Det kommer definitivt bli samma fyllning. Färg på grädden och övrig dekoration har jag inte bestämt än. Det får vi se några dagar innan kalaset.

Börjar bli normal..

Fy vilka tuffa veckor det har varit. Idag mår jag lite bättre. Först dålig efter operationen, sedan åkte jag på en rejäl förkylning och bara ett par dagar efter att jag blivit lite piggare fick jag influensa. Kände mig lite seg under dagen. På natten vaknar jag och har sådan feberfrossa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Min man fick hjälpa mig med ipren och lägga på mig massa täcken. Sedan var jag liggandes i sängen i två dagar med 39 graders feber och sjukt ont i halsen.

Jag har iaf orkar sy lite mellan varven. Ett par tröjor till barnen. Och två tunikor och en pippiklänning till mig.

Nu har både jag och barnen så mycket kläder att jag inte behöver sy mer kläder förutom leggings som används så flitigt här och de har växt nu under vintern så de börjar växa ur sina gamla leggings. Jag ska också försöka ge mig på att sy pannband. Ida vill så gärna ha ett.
Men först måste det bli nån plusgrad ute för jag bara fryser och fryser. Idag var det 12.8 grader i köket när vi kom ner. Brrr.. på med extraelementet och sedan startade vi upp eldarna i kamin och kakelugn.

Nu längtar jag så mycket efter våren så jag blir galen. Har drabbats av en vinterdepression tror jag. Inget är kul och jag sitter mycket vid kaminen för att inte frysa.

Det är skönt att vara fri från endometriossmärtor iaf. Nu är det bara såret där de skar loss tarmen som ska läka. Men jag lyfter ju mycket så det verkar ta tid.
Men men, det kommer bli bra. Så småningom. Snart ska jag till gyn. Då får vi se vad det blir för behandling för att inte få tillbaka endot igen. Lite nervös är jag allt. Jag tål inte hormoner utan blir som djävulen och får så mörka tankar. Så vi får se om gyn har kommit på något som kan passa mig.

Nu ska jag försöka lyfta baken från stolen intill kaminen och vika in lite tvätt. För nu är det ju inte riktigt så kallt här inne. 18 grader ska man väl klara.

Ha en härlig lördag =)

Ny operation

Usch vilken hemsk vecka det var förra veckan. Har sökt läkare sedan maj och även varit inlagd och till och med åkt ambulans. Men förra lördagen ändrade smärtan karaktär. Smärtan längs med vänster sida vid urinblåsan kändes som vanligt. Men nu gjorde det också väldigt ont upp mot revbenen på vänster sida. Avvaktade till söndagen och låg i soffan i princip hela dagen. På måndagen stod jag inte ut av smärtan och ringde både vårdcentralen och gyn. Vc tyckte det var bättre att vänta till gyn ringde. Sagt och gjort.
När dom ringde började jag gråta och bara kände, jag orkar inte med mer smärta.

Hon pratade med doktorn och dom gav mig en akuttid kl. 16.00. Är där kanske 16.02 och jag missar läkaren. Men får gå ner till akuten där jag får träffa den läkaren som opererade mig sist. Hon var jättego och förstående och bestämde att jag skulle bli inlagd för att få hjälp med smärtstillande.

Hon ville också att jag fastade så de kunde göra titthål på tisdagen. Väl på rummet fick jag morfinsprutor i benet. Varannan timme släppte morfinet och jag behövde mer.

Efter all morfin lyckades jag ta mig ut och röka. Jag var fortfarande fastande. När sedan en ny doktor kommer in har dom bestämt att det inte blir någon operation men jag ska stanna kvar för observation. Luften gick ur mig.

Men mesig som jag är sa jag bara, Jaha..

Hela tisdagen gick. Och hela tiden får jag morfin, fast nu tablettform. På onsdagen kommer läkaren och säger att jag ska ner och göra nån tarmkoll på torsdagen.

Usch blir jättenervös och blir lovad att få nåt lugnande innan.

Jag får klyx för att kunna tömma tarmen och råkade skada mig inuti så det blir massa blod i toaletten.

Rätt som det är är det dags. Jag tar den lugnande tabletten och sköterskan kör ner mig i rullstol. Får vänta en evig tid innan doktorn kommer. Den lugnande tabletten känns ingenting.
Jag får lägga mig på britsen och de börjar köra in en slang. Fy, vad hemskt det var. 45 cm gick det sedan trodde jag att min sista stund var kommen så ont gjorde det.
Allt såg iaf fint ut, tack o lov.

Väl tillbaka på rummet kommer doktorn. Och hon säger att jag ska få åka hem. Jag bara gapade först sedan brast jag ut i gråt. Och frågade henne varför de inte vill operera mig.
Hon tyckte det var onödigt.

Då bara kände jag att, står jag inte på mig nu så är jag snart tillbaka på kk vårdavdelning igen.

Så jag grät och sa att jag är trött på detta ekorrhjul. Att jag är trött på att ligga därinne. Och jag är trött på smärta. Det är nåt fel därinne. Du måste kolla vad det är!!!

Och då ändrade hon sig och sa att hon skulle kolla om det fanns någon operationstid dagen efter. Men hon kunde inget lova. Jag ringde min man direkt efter hon hade gått för jag kunde inte sluta gråta.

Efter en stund kommer sköterskan tillbaka och säger att det fanns en tid på fredagen. Yesss tänkte jag då =)

På fredagen klockan 10.30 rullas jag ner till operation. Jag pratar med läkaren innan och säger till henne att kolla noga på vänster sida.
Sedan blir jag sövd.

Vaknar och mår inte illa något alls, tack o lov. Men är otroligt trött. Somnar igen. Så håller jag på en bra stund. Rätt som det är känner jag mig otroligt vaken. Då får jag en piggelin. Det var himla gott.

På kvällen när jag återigen är på mitt rum kommer en annan doktor. Och hon talar om att de hittat ny endometrios plus att tarmen hade vuxit fast i bukhinnan på vänster sida.
Jag hade alltså rätt. Det var verkligen nåt fel därinne.

På lördagen kom doktorn som ville skicka hem mig. Hon berättade att dom hittat flera nya endometrios och att tarmen hade vuxit fast i ett gammalt ärr inne i buken. Och det var en härlig känsla att få säga: Där ser du!! Det var nåt fel i magen som jag sa. Ja, du hade rätt sa hon då. Underbart!! Jag tror inte hon trodde på mig när jag sa att jag trodde det var ny endometrios. Innan jag fick åka hem röntgade jag njurar och urinblåsa men det var allt som det skulle tack o lov. Och senare på lördagen kom familjen och hämtade mig. Det var underbart att få komma hem efter att ha varit borta i fem dagar.

Nu ska jag iaf på återbesök till henne och nu tar hon mig nog mer på allvar när jag hade så rätt. Hon sa också att det kommit nya endometriosmediciner som kanske kan passa mig. Det ska bli spännande.